Vad betyder begreppen?

Artikeln publicerades på finska ursprungligen den 29 juni 2016 och har uppdaterats den 22 maj 2017 (med näringskretsloppet), den 26 juni 2018 (bindning av kol, kolbudget, kolsänka, resurseffektivitet och konsument-till-konsument handel) samt den 21 oktober 2022 (. Nya begrepp har lagts till och vissa tidigare publicerade definitioner har preciserats.

Språket utvecklas i takt med tekniken och kulturen. Allt emellanåt behövs nya begrepp för att förklara hur utvecklingen syns och påverkar. Vi samlade ihop några begrepp som förknippas med kolneutral cirkulär ekonomi och i vårt tycke behöver förklaras. Förteckningen gör inte anspråk på att vara akademiskt grundlig och är inte heller avsedd att vara heltäckande, men vi hoppas att den är till hjälp med att förstå begreppen.

För att vi ska kunna anpassa oss till jordens bärkraft måste vår värld övergå till kolneutral cirkulär ekonomi. Många olika fenomen, som beskrivs med begrepp som kan tolkas på många olika sätt, hör ihop med den här övergången. Definitionerna nedan är våra uppfattningar och beskriver vad vi avser när vi använder de här begreppen – till exempel cleantech cleantech . Vi hoppas också att definitionerna hjälper läsaren att bilda sig en uppfattning om sambanden mellan begreppen och vad vi här på Sitra gör med anknytning till dessa.

Om du hittar ytterligare begrepp som behöver en förklaring, tipsa gärna oss.

Affärsekosystem

Med ett affärsekosystem ett affärsekosystem avses ett nätverk där olika typer av aktörer, såsom företag, forsknings-, utbildnings- och innovationssektorn samt offentliga aktörer, samarbetar över sektorsgränserna för att skapa kompletterande produkter och tjänster eller utveckla ny kompetens och produktionsresurser. Affärsekosystem har bildats bland annat kring näringskretslopp och biogas.

Ett system som skapats av ett stort lokomotivföretag kan också vara ett underlag för växande små startupföretag. Målet är att utöka det mervärde som kunden upplever och affärsverksamhetens prestationsförmåga för såväl varje enskild aktör som hela värdenätverket.

Affärsekosystemen är väsentliga för den cirkulära ekonomin, eftersom det ofta krävs omfattande samarbete både mellan aktörerna i en värdekedja och mellan olika värdekedjor för att främja cirkulär ekonomi. Exempelvis en radikal omvälvning i trafiken, som man strävar efter med hjälp av nya tjänster och intelligent teknik, kräver intensivt samarbete inom affärsekosystemet och mobilitet i värdekedjorna.

Agroekologisk symbios

Med agroekologisk symbios agroekologisk symbios avses ett samarbetsnätverk som består av flera jordbruk och andra aktörer. Dess mål är att vara självförsörjande på energi och näring, med en effektiv återvinning av näring som sparar naturresurser och minskar utsläppen av näringsämnen i vattendragen. Ett utmärkt exempel finns i Hyvinge (på finska och engelska), där samarbete planeras mellan ett jordbruk, ett hönseri, ett lokalbageri och en biogasanläggning.

Agroekologisk och industriell symbios är parallella begrepp och båda hör ihop med cirkulär ekonomi. Det hållbara livsmedelssystemet som utformats på vägkartan för cirkulär ekonomi främjar bland annat agroekologiska symbioser.

Bindning av kol

Ämnen som innehåller kol, såsom koldioxid (CO₂), binds i huvudsak till kolreserverna i jorden och havet. När koldioxidutsläppen i luften har sänkts till nästan noll och samhället har blivit kolneutralt, måste mänskligheten binda kol från luften för att mängden av de tidigare utsläppen av koldioxid ska minska i atmosfären.

Biodiversitet

Biodiversitet Biodiversitet innebär levande biologisk mångfald som tryggar förutsättningarna för liv på jorden. Genetisk diversitet innebär variationer i genuppsättningen i en grupp som består av vissa organismer. Ofta studerar man exempelvis populationers eller arters genetiska diversitet. Artdiversitet mäts normalt som antalet arter som förekommer i ett visst område eller ekosystem.

Ekosystemdiversitet är ett fenomen som hänför sig till omfattande miljökomplex. Den avser mångfalden i olika habitat- eller naturtyper (till exempel lundskogar, högmossar eller humussjöar) inom ett visst område. Man kan studera till exempel diversiteten i Finlands habitattyper.

Klimatförändringen påverkar biodiversiteten på många sätt. Man uppskattar att klimatzonerna kan förskjutas så mycket som 500 kilometer norrut under innevarande århundrade. Nya växt- och djurarter sprider sig till vårt land från söder. Samtidigt kan en del arter som anpassat sig till ett kallt klimat försvinna från norra Finland.

Urbaniseringen och befolkningsökningen påverkar också biodiversiteten. Diversiteten i miljön samt grönområdenas kvalitet och omfattning inverkar också direkt på mängden mikrober som skyddar människokroppen. Tid i naturen minskar stresshormonet kortisol i kroppen och sänker blodtrycket.

Bevarandet av biodiversiteten har också ett starkt samband med livsmedelsproduktionen och människornas välbefinnande. Genom att odla många olika växter sköter man till exempel samtidigt också jordmånen, tyglar klimatförändringen och anpassar sig till den (se också punkten om hållbara livsmedelssystem).

Biobränsle

Biobränsle Biobränsle är bränsle framställt av biomassa eller organiskt material. Biomassa kan torkas och brännas som sådan eller förädlas till bränsle, såsom bioetanol eller biodiesel. För framställningen av biobränslen för fordon odlas i synnerhet majs, sockerrör och oljepalmer.

Biobränslena klassificeras i allmänhet per generation: i den första generationens biobränslen används normalt råvaror som lämpar sig för livsmedelsproduktion, såsom majs eller sockerrör. Som råvara i den andra generationens bränslen används huvudsakligen avfall som innehåller mycket lignocellulosa. Bland annat hyggesavfall och rivningsvirke är sådant avfall. Avfall från livsmedelsindustrin kan också användas i andra generationens biobränslen.

Den energi som produceras med biobränsle kallas bioenergi. Biobränslena representerar den cirkulära ekonomin när de produceras med hjälp av avfall och sidoströmmar från olika sektorer.

Bioekonomi

Med bioekonomi bioekonomi
avses en ekonomi som utnyttjar förnybara naturresurser för att producera mat, energi, produkter och tjänster. Bioekonomin strävar efter att minska beroendet av fossila naturresurser, förhindra utarmningen av ekosystemen samt skapa ny ekonomisk tillväxt och nya arbetsplatser enligt principerna för hållbar utveckling.

Kännetecknande för bioekonomin är användningen av förnybara biobaserade naturresurser och ren teknologi som bevarar miljön samt effektiv återvinning av material. Övergången från fossil ekonomi till bioekonomi kan på goda grunder kallas den nya vågen inom den ekonomiska utvecklingen.

Bioekonomin är en del av den cirkulära ekonomin, men all bioekonomi är inte cirkulär ekonomi. Vägkartan för cirkulär ekonomi innehåller insatsområden för skogsbaserade kretslopp och hållbara livsmedelssystem som främjar bioekonomi baserad på cirkulär ekonomi.

Följande delområden inom bioekonomi är också cirkulär ekonomi:

• användning av skogsindustrins, jordbrukets och livsmedelsindustrins sidoströmmar exempelvis som näring, i produktionen eller produkter av biogas
• användning av råvaror i långlivade och kolbindande produkter, som har större värde än normalt och ersätter nya råvaror, såsom träbaserade textilier eller bioplast
• återförande av näringsämnen till marken: markens näringsämnen binds med hjälp av ansvarsfull odlingsteknik och nya tjänster.

Biogas

Biogas Biogas bildas när olika mikrober bryter ner organiskt material i syrefria förhållanden. Det kallas anaerobisk behandling, rötning eller bioförgasning. Vid nedbrytningen bildas biogas som innehåller metan (CH4) och organiska rötrester som kan användas som gödsel.

Flera olika biologiska råvaror, såsom slam från avloppsreningsverk, åkerbiomassa, spillning från produktionsdjur och sorterat bioavfall, kan användas i produktionen av biogas.

Biogasen är lämplig som förnybart biobränsle i produktionen av el och värme samt i förädlad form också som fordonsgas, vilket ger det högsta förädlingsvärdet.

Syntetisk biogas (SBG, Synthetic BioGas) är metangas som producerats genom termokemisk konvertering av virke eller någon annan biomassa. SBG förädlas med samma metoder som används vid förädlingen av naturgas och biogas.

Med tanke på den cirkulära ekonomin är biogasen ett genomgående begrepp. Exempelvis jordbruken kan vara både konsument och producent av biogas. Produktionen av biogas är också en väsentlig del av den cirkulära ekonomins biologiska kretslopp, bland annat med tanke på hållbara livsmedelssystem.

Biogen koldioxid

Med biogen koldioxid biogen koldioxid (CO2) avses koldioxid som frigörs när organiskt material, dvs. biomassa, eller dess derivat förbränns eller förmultnar. Exempel på detta är koldioxid, som frigörs när trä och biogas som uppkommit genom biologiskt sönderfall förbränns.

Till skillnad från koldioxid som härrör sig från fossila bränslen betraktas biogen koldioxid inte som en form av utsläpp av växthusgaser när den kommer från en hållbar källa. Biomassa som växer binder kol, och när den sedan förbränns, frigörs koldioxid. Denna koldioxid kan bindas i ny tillväxt av biomassa. Det gäller dock att hålla i minnet att bindning av kol är en tidskrävande process. Därför är det viktigt att utsläppen och bindningen är i balans även i fråga om biogen koldioxid.

Biologisk mångfald

Mångfalden i den levande naturen som tryggar förutsättningarna för livet på jorden. Den mäts bland annat genom förekomsten av olika arter, arternas interna genetiska mutationer och ekosystem som arterna bildar. Även begreppet biodiversitet används.

Med biologisk mångfald eller biodiversitet  avses den mångfald i den organiska naturen som tryggar förutsättningarna för livet på jorden. Den nuvarande biologiska mångfalden är resultatet av en utveckling på fyra miljarder år.

Den biologiska mångfalden har tre delnivåer som är artmångfald, ekosystemmångfald och genetisk mångfald.

Som enklast avses med artmångfald variationen av arter: antalet arter, antalet individer som hör till dem och deras fördelning i ett visst område. Med genetisk mångfald avses genetisk variation bland en art eller population eller ett biosamhälle.

Biotoper, dvs. områden med vissa miljöförhållanden och kännetecknande organismer (till exempel lundskog, högmosse eller dystrof sjö) är den mest omfattande nivån av den biologiska mångfalden. Förlust av hotade biotoper försämrar förutsättningarna för alla arter, som har dem som sina hem och är beroende av varandra, att överleva. På liknande sätt hjälper bevarandearbetet av biotopernas livskraft till att samtidigt bevara många arters livsmiljöer – även livsmiljöer för arter som man tills vidare endast känner till bristfälligt eller inte alls.

Klimatförändringen påverkar på många sätt den biologiska mångfalden. Enligt uppskattningar kan klimatzoner flytta sig upp till 500 kilometer norrut under detta århundrade. Nya växt- och djurarter sprider sig till oss söderifrån. Samtidigt kan arter som har anpassat sig till kallt klimat försvinna från norra Finland.

Den biologiska mångfalden är en förutsättning för tjänster som naturen ger människan. Mänskligheten är helt beroende av naturen. Från naturen får vi till exempel föda, skydd, råvaror, energi, läkemedel, kolsänkor, ren luft och rent vatten, stimulans och hälsa. Man har uppskattat att penningvärdet för de tjänster som naturen ger uppgår till 150 biljoner dollar per år – nästan dubbelt så mycket som den årliga ekonomiska produktionen i världen.

Den biologiska mångfalden har en direkt koppling till människors hälsa. En mångskiftande natur, kvaliteten på grönområden och deras antal påverkar direkt antalet mikrober som skyddar människokroppen. Tid som tillbringas i naturen sänker också stresshormonet kortisol och blodtrycket.

Cirkulär ekonomi

Cirkulär ekonomi Cirkulär ekonomi är en ekonomisk modell där man inte ständigt producerar mer föremål, utan konsumtionen i stället för ägande grundar sig på användningen av tjänster: att dela, hyra och återvinna produkter. Då nyttjas produkter i så hög grad som möjligt och värdet som är bundet till materialen hålls kvar i samhället så länge som möjligt. I cirkulär ekonomi är den ekonomiska tillväxten inte beroende av förbrukningen av naturresurser.

Bland annat bioekonomi, cleantech, delningsekonomi, hållbar livsmedelsekonomi och industriella symbioser har nära anknytning till cirkulär ekonomi. Till den cirkulära ekonomins koncept hör bland annat produkt- och serviceplanering som är inriktad på minimering av avfall och spill, delning, leasing och uthyrning, reparation och renovering, återanvändning samt återvinning.

Konsumenterna spelar en avgörande roll i förändringen mot cirkulär ekonomi, som erbjuder individer och hushåll metoder för att hålla sig inom gränserna för jordens bärkraft. Cirkulär ekonomi kräver också att företagen ändrar sin inställning och sina verksamhetskoncept, samt användarvänlighet och nya typer av partnerskap. En övergång till cirkulär ekonomi kräver dessutom att omvärlden utvecklas.

Cleantech

Cleantech Cleantech eller ”ren teknik” omfattar all teknik, produkter, tjänster, processer och slutna system, som främjar en hållbar användning av naturresurser och förebygger eller minskar de negativa miljökonsekvenserna av affärsverksamhet. Cleantechlösningarna maximerar material-, vatten- och energieffektiviteten både ekonomiskt och tekniskt sett. Samtidigt minskar de utsläppen i vattnet, luften och marken. En del av cleantechlösningarna är avsedda för företag, andra för konsumenter eller städer.

Delningsekonomi

Delningsekonomi Delningsekonomi innebär ett nytt ekonomiskt tankesätt där möjligheten att använda föremål, tjänster och andra nyttigheter är viktigare än att äga dem. Olika digitala plattformar och applikationer gör det ofta möjligt att förverkliga delningsekonomin i praktiken.

Delningsekonomin fyller många behov. Det är fråga om aktionsinriktat samhällsarbete som ger möjlighet att spara och förtjäna pengar. Viktigast av allt är ända att den erbjuder en av de få tilltalande lösningarna på motsättningen mellan miljön och den ekonomimodell som grundar sig på tillväxt: när underutnyttjade nyttigheter används mer effektivt behöver vi inte pruta på vår levnadsstandard, trots att vi måste tygla vår ekologiskt ohållbara konsumtion och överproduktion.

Delningsekonomin är nära kopplade till den cirkulära ekonomin, men all delningsekonomi är inte cirkulär ekonomi. Delningsekonomin är cirkulär ekonomi när den främjar en klokare användning av resurser eller förbättrar olika produkters användningsgrad och minskar behovet av nya råvaror och produkter. Målet är då att utnyttja resursernas maximala värde. Exempelvis delningsekonomin som Über skapar är inte i sig cirkulär ekonomi.

Ekologiskt fotavtryck

Det ekologiska fotavtrycket beskriver storleken på det mark- eller vattenområde som behövs för att producera näring, material och energi som en människa eller en grupp människor förbrukar samt för att hantera det avfall som uppkommer. Begreppet utvecklades av Mathis Wackernagel och William E. Rees i början av 1990-talet. Enligt WWF överskrider mänsklighetens ekologiska fotavtryck ekologiska fotavtryck jordens bärkraft med 25 procent.

En människas, organisations, produkts eller tjänsts ekologiska fotavtryck är dess totala inverkan på den biologiska mångfalden. Det ekologiska fotavtrycket mäter således vilken skada en företeelse eller åtgärd orsakar på naturen. Det ekologiska fotavtrycket kan också vara positivt, varvid man kan tala om ekologiskt handavtryck (jfr koldioxidavtryck och kolhandavtryck).

Tills vidare finns det ingen standard för att mäta det ekologiska fotavtrycket, men det pågår utveckling i Finland och globalt, och man har skapat otaliga indikatorer som befinner sig på ett experimentellt stadium och som lämpar sig för olika användningsområden.

I princip kan naturpåverkan av ett enskilt projekt (till exempel ett gruvprojekt) undersökas genom fältarbete, med andra ord genom att observera och mäta förändringar som sker i naturtillståndet på plats, till exempel arters utdöende eller splittringen av livsmiljöer i området.

Däremot förutsätter beräkning av det ekologiska fotavtrycket av produkter eller tjänster ofta analys av komplexa och globala upphandlingskedjor för att ta fram modeller över vilka effekter på naturen till exempel en produkts råämnen, tillverkningsprocesser och användning har under produktens livscykel.

I praktiken utgår också beräkning av det ekologiska fotavtrycket oftast i stället från direkta observationer från utveckling av modeller, databaser och befintliga ekologiska vetenskapliga data om olika åtgärders förutsägbara effekter.

Ekologisk kompensation

Då människan skadar naturen genom sina handlingar, till exempel genom att fälla skog på grund av ett byggprojekt, är det möjligt att kompensera skadan genom att på en annan plats genomföra åtgärder som stärker naturen, till exempel genom att återställa ett tillräckligt stort, motsvarande skogsområde som tidigare försvagats på grund av mänskligt ingripande. Sådan kompensation kallas ekologisk kompensation.

Om kompensationen är fullständig försvagas inte den biologiska mångfalden som helhet, eftersom naturen tack vare kompensationer får åtminstone sådan nytta som motsvarar skadan. Då kan man uppnå total icke-försämringgenom projektet. Om däremot kompensationen medför naturen större nytta än den skada som det ursprungliga projektet orsakade, är resultatet naturpositivt. Å andra sidan kan kompensationen också vara partiell, varvid endast en del av skadan kompenseras.

Kompensation kan genomföras antingen genom aktiva åtgärder som förbättrar naturtillståndet (återställningskompensation) eller genom att skydda ett annat område, vars naturvärden annars skulle vara i fara (skyddskompensation).

Ekologisk kompensation är den sista utvägen i den så kallade skadelindringshierarkin. Det viktigaste är att undvika att orsaka skada på naturen. För det andra, om man inte kan undvika naturskada, ska den minimeras. Den naturskada som återstår efter detta ska antingen åtgärdas på plats med återställningsåtgärder (om möjligt, till exempel när ett gruvprojekt upphör) eller kompenseras genom ekologiska kompensationer på en annan plats.

Förlust av biologisk mångfald

Med förlust av biologisk mångfald avses den kollaps av den biologiska mångfalden som människan orsakar genom sin verksamhet och som pågår över hela jorden. Utarmningen av den biologiska mångfalden gäller den biologiska mångfaldens alla tre delnivåer: arterna, livsmiljön och den genetiska mångfalden. I praktiken innebär detta utrotning, minskning, splittring och försvagning av arter, populationer och livsmiljöer samt mindre variation i genetiskt material.

Utrotning av arter är en särskilt synlig del av förlusten av biologisk mångfald. Arter som har blivit utrotningshotade på grund av mänsklig verksamhet har nu nått en nivå som är tiotals eller hundratals gånger så stor som den naturliga nivån, och tempot ökar hela tiden. Nu pågår det sjätte massutdöendet under jordens historia.

De ekonomiska konsekvenserna av förlusten av biologisk mångfald är enorma. World Economic Forum har uppskattat att över hälften av världens ekonomiska produktion är beroende av fungerande naturliga ekosystem.

Den internationella naturpanelen IPBES har definierat fem centrala drivkrafter bakom eller orsaker till förlusten av biologisk mångfald: förändringar i markanvändning, direkt utnyttjande av arter, klimatförändringen, föroreningar och främmande arter. Av dessa har förändringar i markanvändningen (till exempel avskogning på grund av matproduktion) de största effekterna, även om klimatförändringens inverkan ökar under detta århundrade.

Källa: IPBES 2019: Global Assessment Report on Biodiversity and Ecosystem Services. Finsk översättning: Finlands naturpanel.

Frånkoppling

Med frånkoppling frånkoppling avses att saker som hittills har varit kopplade till varandra skiljs från varandra så att båda kan realiseras utan att de är beroende av varandra.

Den ekonomiska tillväxten bör frikopplas från miljöolägenheternas tillväxt och accelerationen av klimatförändringen. Det borde genomföras så att ekonomin växer samtidigt som miljöolägenheterna minskar i rask takt. Exempelvis borde utsläppen från energiproduktionen inte få öka trots att världsekonomin växer. Här är den ökade användningen av förnybara energiformer en glädjande utvecklingstrend. Samtidigt måste man också fästa uppmärksamhet vid de konsumtionsbaserade utsläppens ökning. Cirkulär ekonomi främjar frikopplingen av den ekonomiska tillväxten från överkonsumtionen av naturresurser.

Frånkoppling kan vara relativ eller absolut:

• Relativ frånkoppling avser en situation då utsläppen minskar i förhållande till den ekonomiska tillväxten det vill säga den ekonomiska tillväxten medför mindre utsläpp än tidigare. Relativ frånkoppling förekommer redan i flera länder och det är en följd av tillväxten av ekonomins produktivitet och tjänsternas relativa andel i tillväxten.
• Absolut frånkoppling avser en situation då utsläppen faller i sin helhet samtidigt när ekonomin ökar. Det viktigaste vid absolut frånkoppling kan ses redan i flera industriländers, såsom i Finlands, utveckling.

Strävan efter och upprätthållandet av välfärd bör frikopplas från den ekonomiska tillväxten. Man ska sträva efter effektivitet framför allt när det handlar om ekoeffektivitet för att uppnå välfärd, det vill säga där en hög välfärdsnivå kan upprätthållas med en så liten materialinsats som möjligt. Frånkopplingen av den ekonomiska tillväxten och tryggandet av välfärden är en aktuell utmaning, eftersom den ekonomiska tillväxten har minskat. Man måste snabbt hitta svar på frågan hur samhället kan producera och sprida välfärd på ett sätt som är oberoende av den ekonomiska tillväxten.

Den upplevda välfärden och den ekonomiska tillväxten bör frikopplas från förbrukningen av naturresurser. Det producerade värdet är inte direkt jämförbart med eller beroende av förbrukningen av naturresurser. Värdet kan vara direkt, såsom en ökning av omsättningen, eller indirekt, såsom en förbättring av hälsan tack vare minskade utsläpp. Den upplevda välfärden beaktar och utmanar särskilt individens uppfattning om ett meningsfullt liv och av vilka delområden – såsom ren näring och livsmiljö, betydelsefull sysselsättning och delaktighet i samhället – det är uppbyggt.

Hållbart livsmedelssystem

Ett hållbart livsmedelssystem grundar sig på ett system som till sin natur är mångsidigt. Genom att odla många olika växter sköter man till exempel också jordmånen, tyglar klimatförändringen och anpassar sig till den. Ett mångsidigt odlingssystem förbättrar också företagarens möjligheter att kontrollera marknadsriskerna, då inte alla ägg ligger i samma korg.

I ett hållbart livsmedelssystem står producenten och konsumenten närmare varandra. Konsumenten kan också delta i produktionen av livsmedel, till exempel genom stadsodling. Det ökar diversiteten i miljön i städerna och inverkar dessutom på människors hälsa, eftersom grönområdenas kvalitet och omfattning har konstaterats inverka direkt på mängden mikrober som skyddar människokroppen. Människans förbättrade kontakt med naturen minskar också de icke smittsamma inflammationssjukdomarna.

I ett hållbart livsmedelssystem utnyttjar man sidoflöden av produktionen och konsumtionen effektivt till exempel i produktionen av biogas. Det lönar sig att använda näringsämnena i spillningen från produktionsdjur som gödsel så kostnadseffektivt som möjligt och på de åkrar som mest behöver näringsämnena. Boskaps-Finland i norr borde få starkare band med spannmåls-Finland i söder. Genom att använda näringsämnen som redan finns i systemet i livsmedelsproduktionen kan man minska användningen av icke förnybara råvaror vid framställningen av gödselmedel.

Ett hållbart livsmedelssystem styr och uppmuntrar konsumenterna till att äta hållbart producerad, näringsrik mat, som produceras så att alla produktionsinsatser används optimalt.

Industriell symbios

Industriell symbios Industriell symbios är en verksamhetsmodell som bygger på samarbete där företag skapar mervärde för varandra genom att effektivt utnyttja varandras sidoströmmar, teknik, kunnande eller tjänster. På så sätt blir en aktörs sidoström eller avfall en produktiv resurs för en annan aktör, båda får lägre kostnader och de skadliga miljökonsekvenserna minskar. I bästa fall uppkommer kommersiellt framgångsrika produkter med hög förädlingsgrad, som tillgodoser slutanvändarnas behov både i hemlandet och på den internationella marknaden.

Sitra startade verksamhetsmodellen FISS för industriell symbios i Finland (på finska och engelska), som drivs av Motiva. Agroekologisk symbios är också industriell symbios.

Industriell symbios och industriell ekologi (Industrial ecology) hör ihop med cirkulär ekonomi. På vägkartan för cirkulär ekonomi kan de tekniska kretsloppen, de skogsbaserade kretsloppen, mobilitet och logistik samt hållbara livsmedelssystem kopplas ihop med industriell symbios.

Jordens ekologiska bärkraft

Jordens ekologiska bärkraft Jordens ekologiska bärkraft innebär den övre gränsen för den belastning som konsumtion, produktion, avfall och annan mänsklig aktivitet orsakar på naturen. Om gränsen överskrids leder det till miljöförstöring som snabbt också återspeglas på vårt välbefinnande och våra näringar.

För närvarande lever människorna betydligt över vår planets ekologiska tillgångar (se överkonsumtionsdagen). I och med vårt befolkningstal och i synnerhet våra konsumtionsvanor har vi redan nu överskridit vår planets bärkraft.

Cirkulär ekonomi främjar frikopplingen av den ekonomiska tillväxten från överkonsumtionen av naturresurser, vilket på lång sikt stärker jordens ekologiska bärkraft.

Kaskadprincipen

Med kaskadprincipen kaskadprincipen avses en prioritetsordning för användningen av råvaror för att möjliggöra resurseffektivitet. Exempelvis i fråga om virkesanvändningen innebär det att materialets industriella användning och återvinning går före energianvändningen. Genom att följa den här principen kan man producera större mervärde med mindre insatser, till exempel samtidigt åstadkomma kostnadsbesparingar, förbättra konkurrenskraften och minska skadliga miljökonsekvenser.

Tillämpad på exempelvis EU:s nya avfallslag ska råvaror enligt kaskadprincipen användas i första hand för produkter med hög förädlingsgrad, som först används, sedan återanvänds eller återvinns och i sista hand utnyttjas till exempel i energiproduktionen.

Klimat

Klimatet Klimatet beskriver vädret och dess förändringar i ett bestämt område under en längre period, under vilken dess egenskaper mäts statistiskt, bland annat genom den årliga medeltemperaturen, nederbörden och klimatzonerna. Klimatförändringar presenteras vanligtvis som skillnaderna mellan nutid och förindustriell tid (tiden före 1850-talet).

Enligt klimatguiden är stora variationer från år till år är typiska för Finlands klimat. Klimatet i de olika landskapen påverkas bland annat av de omfattande insjöområdena och topografin. Årsmedeltemperaturen i Finland har ökat över 2 grader sedan mitten av 1800-talet. Utifrån klimatmodellerna bedömer man att medeltemperaturen fortsätter att stiga och att nederbörden ökar i synnerhet på vintern, att störtregnen blir kraftigare och snötäcket i södra Finland alltmer oförutsägbart.

Klimatförändring

Till följd av människans verksamhet ökar mängden växthusgaser, särskilt koldioxid, i atmosfären. Växthusgaserna förstärker växthuseffekten, som håller jorden varm. Resultatet är att klimatet blir allt varmare. Uppvärmningen leder också till förändringar i nederbörden. Detta ökar förekomsten av extrema väderfenomenen och gör dem starkare. Till extrema väderfenomen hör till exempel värmeböljor, torka, översvämningar, orkaner och skogsbränder. Till följd av uppvärmningen minskar mängden snö och is. Samtidigt stiger havsytan och det sker förändringar i utbredningen av olika växt- och djurarter. Förändringarna i nederbörden och smältvattnen påverkar också sötvattenreservernas volymer och kvalitet.

Klimatpositiv

Den positiva nettoeffekten för samhället som en produkt, ett företag, en kommun och en stat har på klimatförändringen.

En klimatpositiv klimatpositiv effekt förhindrar eller bromsar upp klimatförändringen, vilket innebär att den har en positiv effekt för samhället. I praktiken betyder detta att mer kol binds upp än vad som kommer ut i atmosfären, vilket betyder att utsläppen är negativa (se kolnegativ och negativa utsläpp). Till exempel en klimatpositiv stad kan tänkas förändra nettoeffekten av sitt område så att staden kyler ned klimatet i stället för att värma upp det. Detta kan jämföras med begreppet klimatnegativ.

Klimatrisk

Med klimatrisk avses de risker som klimatförändringens konsekvenser har på företagens affärsverksamhet och på samhället i stort. Klimatförändringens negativa konsekvenser kan delas in i direkta konsekvenser (till exempel konsekvenser av extrema väderförhållande) och indirekta konsekvenser (till exempel olika indirekta konsekvenser som extrema väderförhållanden och klimatförändringar medför). Klimatförändringens indirekta konsekvenser kan ta sig uttryck i exempelvis försämrade spannmålsskördar på grund av torka och höjda priser på livsmedel på grund av detta. Högre livsmedelspriser kan å sin sida leda till minskad köpkraft för låginkomsttagare och öka fattigdomen och ojämlikheten.

För samhället kan klimatriskerna klimatriskerna

Risker som direkta eller indirekta effekter av klimatförändringen har på företags affärsverksamhet och på samhället i stort. Direkt inverkan är till exempel torka som beror på väderfenomen och indirekta effekter till exempel försämrade spannmålsskördar på grund av torka och de höjda matpriser som följer på det. Läs mer.

Öppna termsidan Klimatrisk Stäng leda till bland annat fler klimatflyktingar, när stora grupper söker nya boningsorter exempelvis på grund av ständigt förstörda skördar på grund av torra perioder.

Många lösningar som följer principerna för cirkulär ekonomi minskar klimatrisken.

Kolavtryck

Med kolavtryck kolavtryck avses de koldioxidutsläpp som orsakas av mänsklig aktivitet. Oftast rapporteras kolavtrycket som en koldioxidekvivalent (CO₂e), som utöver koldioxidutsläppen beaktar också andra viktiga utsläpp av växthusgas, såsom metan (CH₄) och lustgas, det vill säga dikväveoxid (N₂O).

Kolavtrycket kan fastställas för ett företag, en organisation, en verksamhet eller en produkt. Ett samhälle som följer principerna för cirkulär ekonomi har ett mindre kolavtryck. Enligt vissa uppskattningar hänför sig mer än hälften av koldioxidutsläppen till materialhantering och tillverkning av materiella nyttigheter.

Livsstilstest som utvecklats av Sitra hjälper oss att identifiera var enskilda människors vardagliga utsläpp uppkommer och hur de kan minskas.

Kolbalans

Kolbalansen anger förändringen av mängden kol i en kolreservoar, såsom skogen, per tidsenhet (år). I praktiken beräknas förändringen genom att mängden kol som avlägsnas från kolreservoaren subtraheras från mängden kol som tillförs kolreservoaren. Förändringen meddelas som koldioxidekvivalenter. I praktiken betyder en positiv kolbalans att kolreservoaren växer, vilket är eftersträvansvärt, inte minst med tanke på Parisavtalets mål.

Kolbudget

Enligt den mellanstatliga panelen för klimatförändringar IPCC (AR5) kan man endast öka en viss mängd koldioxid i atmosfären ifall man vill uppnå målet i Parisavtalet i praktiken. Mängden kol som tillförs i atmosfären är direkt kopplad till en viss temperaturökning och den tillåtna mängden enligt Parisavtalet är totalt relativt låg när de nuvarande koldioxidutsläppen beaktas.

Enligt olika vetenskapliga bedömningar (bl.a. Carbon Brief och Carbon Tracker Initiative finns det endast några år eller i bästa fall endast färre än tjugo år kvar i kolbudgeten kolbudgeten med de nuvarande utsläppsmängderna. När denna mängd överstigs måste koldioxid i fortsättningen avlägsnas från atmosfären. Eftersom skalan som krävs för alla nödvändiga avlägsnanden är massiv, är det klokt att skära ner koldioxidutsläppen snabbt.

Kolhandavtryck

Kolhandavtrycket Kolhandavtrycket
är ett koncept som beskriver klimatnyttan (utsläppsminskningspotentialen) av en produkt, process eller tjänst för användaren. Vem som helst kan skapa ett kolhandavtryck – såväl en stat, ett företag och en förening som en enskild individ. När till exempel ett företag skapar ett kolhandavtryck åt en kund, kan kunden minska sitt eget kolavtryck.

Ett företag kan parallellt med utvecklingen av sin verksamhet förbättra sitt kolhandavtryck genom att aktivt lansera innovationer samt nya produkter, lösningar och tjänster, som ger positiva miljöeffekter när de används. Många lösningar som följer principerna för cirkulär ekonomi producerar ett kolhandavtryck för kunderna, när man jämför resultatet med en normal lösning.

Till skillnad från kolavtrycket framhäver kolhandavtrycket de positiva effekterna i framtiden, medan kolavtrycket fokuserar på de negativa utsläppskonsekvenserna nu.

Kolnegativ

Begreppet kolnegativ kolnegativ avser en effekt hos en produkt, ett företag, en kommun eller en stat som tar bort kol från atmosfären. Effekten förhindrar eller bromsar upp klimatförändringarna. I praktiken innebär detta att mer kol binds än vad som släppts ut i atmosfären, vilket betyder att utsläppen är negativa (negativa utsläpp, även minusutsläpp). Detta kan jämföras med begreppet klimatpositiv.

Ett exempel på kolnegativ teknik är till exempel BECCS där koldioxid från förbränning av biomassa fångas in och lagras djupt nere i jordskorpan. Ett annat exempel på den kolnegativa effekten är att koldioxid som fångats upp direkt från atmosfären lagras i jordskorpan genom skogsplantering. Biokol som används för jordförbättring är en kolnegativ produkt.

Scenarier som FN:s klimatpanel IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) har utvecklat visar att världen måste vara kolnegativ från omkring år 2050 och framåt för att uppvärmningen av klimatet ska kunna begränsas till 1,5 grader under detta århundrade (se Parisavtalet).

Även en stat kan vara kolnegativ om dess kolsänkor är större än dess utsläpp. Det finns en officiellt kolnegativ stat i världen, Bhutan, där skogarna binder fyra gånger mer kol än landet släpper ut årligen. Utsläppen i Bhutan utgör 2 ton koldioxid per invånare per år, och när dess kolsänkor tas med i beräkningen, -6 ton per invånare. Även Finland har som mål att bli kolnegativt efter 2035, när vi uppnått kolneutralitet.

Kolneutral

Med kolneutralitet kolneutralitet avses allmänt att man producerar endast den mängd koldioxidutsläpp som man kan binda. Kolavtrycket Kolavtrycket för en kolneutral samhälle, produkt eller ett kolneutralt system är alltså noll under hela livscykeln.

Parisavtalet som ingicks 2015 strävar efter en balans mellan mänsklighetens koldioxidutsläpp och kolsänkor senast under andra halvan av detta århundrade. Den finska staten strävar efter att vara kolneutral före 2035. Även flera städer, kommuner och företag strävar efter kolneutralitet.

En övergripande omvandling till kolneutralitet handlar inte enbart om att fokusera på CO2-utsläpp. Omvandlingen påverkar hela verksamheten i företaget: strategin, ledarskapet och framför allt utvecklingen av en ny, ren affärsverksamhet. Genom att följa principerna för cirkulär ekonomi främjar man också strävan efter kolneutralitet.

Kolreservoar

Kol som inte är fritt i atmosfären utan bundet till exempel i trä eller annan biomassa, sägs vara i en kolreservoar kolreservoar . Kolsänkor ökar kolreservoaren. Kolreservoarer finns överallt i vår naturliga miljö – till exempel utgör våra olika jordmånen och skogar betydande kolreservoarer.

I naturen följer kolet ett kretslopp där växterna först binder kol från atmosfären. När växterna förmultnar, frigör de en del av kolet, medan en del binds i de reservoarer som våra jordar utgör. Att kol binds i en reservoar är således inte alltid ett bestående tillstånd eftersom det kan ske snabba förändringar i många kolreservoarers struktur. Kol som en gång bundits är inte ”tryggt” och det kan frigöras på nytt i atmosfären. Då en kolreservoar – till exempel en skog – växer, binds mer kol i reservoaren än vad som frigörs. Då talar man om en kolsänka.

För att det ska vara möjligt att uppnå målet om 1,5 grader i Parisavtalet bör utsläppen från fossila bränslen stoppas och kol som kommit ut i atmosfären åter bindas i kolreservoarer av olika slag (se kolsänka kolsänka och kolnegativitet kolnegativitet ).

Kolrisk

Kolrisk avser de risker som klimatförändringsbegränsande åtgärder medför för företags, städers eller staters verksamhet och välstånd, i och med att priset på växthusgasutsläpp stiger eller användningen av fossila bränslen begränsas.

Man har börjat diskutera kolrisken kolrisken allt oftare i takt med att klimatförändringen har tagits med på beslutsfattarnas, företagens och placerarnas agendor. Om det internationella samhället strävar efter att tygla klimatförändringen genom att minska klimatutsläppen, kommer ett avsevärt tryck att riktas mot en minskad användning av fossila bränslen. Av den här anledningen har också placerarna allt mer aktivt börjat granska sina placeringar med tanke på klimatfrågor.

Ur placerarnas perspektiv är det viktigt att bedöma de kolrisker som gömmer sig i placeringsportföljerna, och de bör bedömas på samma sätt som alla andra risker med anknytning till placeringar: systematiskt och analytiskt. Exempelvis kol-, olje- och gasbolagens värde är bundet till nuvärdet av de reserver som bolagen äger och den framtida produktionspotentialen. Om alla fynden inte kan användas – vilket är ofrånkomligt om man vill begränsa uppvärmningen av klimatet till två grader eller betydligt mindre än så – har det avsevärda negativa konsekvenser för de här reservernas värdenivåer.

Många lösningar som följer principerna för cirkulär ekonomi minskar kolrisken.

Kolsänka

Enligt den mellanstatliga panelen för klimatförändringar IPCC (AR5) är en kolsänka kolsänka vilken som helst process, verksamhet eller mekanism, som från atmosfären avlägsnar växthusgas, förstadiet för växthusgas eller aerosol. Kolsänkor mäts med den mängd koldioxid som de avlägsnar från atmosfären. De övriga växthusgaserna likställs till koldioxidekvivalenter med av IPCC definierade koefficienter.

Konsument-till-konsument handel

Konsument-till-konsument handel är handel som bedrivs mellan konsumenter och som vanligtvis sker på nätverksplattformar eller traditionella lopptorg. I konsument-till-konsument handeln säljer konsumenterna i huvudsak begagnade saker till andra konsumenter.

Den främsta anledningen till konsument-till-konsument handel är ansvarsfull konsumtion, miljövänlighet och fördelaktighet. Priset för en begagnad vara är lägre än för en ny och konsument-till-konsument handeln som främjat den cirkulära ekonomin är en viktig faktor för många människor som begrundar framtiden och naturresurserna.

Miljöredovisning

Miljöredovisning innebär beskrivning och mätning av växelverkan mellan miljön och ekonomin – hur ekonomin påverkar miljön och miljön ekonomin – med hjälp av statistiska medel.

Miljöredovisningens kunskapsbas består av miljöstatistik som beskriver till exempel utsläpp, konsumtionen av naturresurser eller uppkomsten och behandlingen av avfall. Detta informationsmaterial sammanställs och presenteras på ett sätt som är enhetligt med samhällsekonomins bokföring som konton och balansräkningar och man använder bland annat samma begrepp, bransch- och sektorfördelning och klassificeringar. I statistikföringen används både fysikaliska och monetära måttenheter.

Miljöredovisning gör det möjligt att jämföra ekonomins och miljöns nyckeltal, till exempel utvecklingen av bruttonationalprodukten (BNP) i relation till uttag av naturresurser.

Standarden för miljöredovisning är FN:s system för integrerade miljöräkenskaper (System of Environmental Economic Accounting, SEEA). Den tillåter inte ännu i sig uppföljning av tillståndet för och utvecklingen av den biologiska mångfalden, utan fokuserar på frågor som gäller materialflöden och användningen av resurser.

Ekosystemredovisning, som kommer närmare mätningen av naturens välbefinnande, är en utvidgning av miljöredovisning som bidrar med ekosystemens omfattning och tillstånd samt mätning av de ekosystemtjänster som de producerar. Med hjälp av ekosystemredovisning är det möjligt att följa upp utvecklingen av ekosystemens tillstånd och granska deras kopplingar till exempel till indikatorer som beskriver ekonomi och välbefinnande. FN:s statistikkommitté godkände i mars 2021 ramen för ekosystemredovisning som förbereddes länge. Den internationella standarden för miljöredovisning och ekosystemredovisning är en rekommendation, vars införande befinner sig i olika stadier i olika delar av världen.

Ju mer uppgifter som beskriver den biologiska mångfaldens och ekosystemens tillstånd inkluderas i miljöredovisning, desto bättre kan man följa upp dem på samma sätt som indikatorer för ekonomi och sysselsättning och tillmäta dem motsvarande betydelse.

Negativa utsläpp

Bekämpningen av klimatförändringen kräver att utsläppen av växthusgaser skärs ner till nästan noll. Med negativa utsläpp negativa utsläpp avses att mer koldioxid binds från atmosfären än mängden som släpps ut i atmosfären. Negativa utsläpp kan åstadkommas genom att förstärka naturens egna metoder att binda kol eller genom att avlägsna frivilligt koldioxid från atmosfären med hjälp av teknologi.

Koldioxid kan bindas till exempel genom att öka skogarnas och markens kolsänkor, kombinera bioenergiproduktion med tillvaratagande och lagring av kol samt absorbera koldioxid direkt från atmosfären. Fler metoder utvecklas hela tiden (se bilden nedan).

Nettopositiv påverkan

Med en nettopositiv påverkan avses en situation där den mänskliga verksamhetens samlade effekt på den biologiska mångfalden är positiv, dvs. den stärker naturens välbefinnande. Ofta används också den engelskspråkiga termen ”Net Positive Impact” (NPI).

En nettopositiv påverkan uppnås när fördelarna för naturen är större än skadorna. Detta kan eftersträvas för ett enskilt projekt (till exempel ett byggprojekt) eller i större omfattning, till exempel kan en hel organisation fastställa ett positivt ekologiskt fotavtryck.

Enligt skadelindringshierarkin eftersträvas nettopositiv påverkan i första hand genom att undvika och minimera naturskador genom god planering och genom att minska trycket på naturen. Detta blir ofta också förmånligare än att avhjälpa befintlig skada.

För att nettoeffekten ska vara positiv för naturen räcker det emellertid inte endast med att undvika naturskador. Utöver detta behövs även lösningar som stärker naturen och som inte enbart avhjälper eller kompenserar återstående naturskador, utan överskrider dem. Sådana kan till exempel vara återställnings-, restaurerings-, vård- eller skyddsåtgärder som förbättrar livsmiljöernas och/eller arternas tillstånd. Även nya slags naturlösningar som stärker naturen i byggd miljö, såsom gröna tak och väggar eller inrättande av miljöer som är lämpliga för pollinatörer, kan bidra till att uppnå en nettopositiv påverkan.

Nettopositiv påverkan skiljer sig från total icke-försämring (No Net Loss, NNL) i fråga om ambitionsnivån. För total icke-försämring räcker det med att resultatet är neutralt för naturen, när åter en nettopositiv påverkan förutsätter att naturen drar nytta av den mänskliga verksamheten.

Näringskretsloppet

Näringskretsloppet Näringskretsloppet är en central ekologisk process som sker i jorden.

Näringsåtervinning

Med näringsåtervinning, eller med cirkulationen av näringsämnen, avses behandling och utnyttjande av de sidoströmmar som uppstår i jordbruk och hela livsmedelskedjan, till exempel spillning, slam från reningsverk, biomassa och avfall, så att de nyttiga näringsämnen de innehåller – i synnerhet fosfor och kväve – fås tillbaka till kretsloppet och kan utnyttjas till exempel som gödsel.

Främjandet av cirkulationen av näringsämnen ligger i kärnan för den cirkulära ekonomin eftersom näringsämnen som behövs vid odling används på ett ohållbart sätt på global nivå och även i Finland. Till exempel hamnar endast cirka 20–25 procent av fosforn från gruvor på våra tallrikar eftersom det går så många näringsämnen till spillo under olika skeden av livsmedelskedjan från primärproduktionen till hushållen. Samtidigt håller de globala reserverna av näringsämnen från gruvor på att minska. De näringsämnen som hamnar i vattendragen, och i Finlands fall till sist i Östersjön, orsakar övergödning och i värsta fall döda områden på sjöbotten.

Genom återvinning av näringsämnen kan vi i allt större utsträckning ersätta mineralbaserade gödselmedel och i betydande grad effektivisera användningen av näringsämnen samtidigt som vi minskar olägenheterna för miljön. Enligt FN:s uppskattningar måste matproduktionen på grund av befolkningstillväxten öka med så mycket som 70 procent före 2050 om våra matvanor förblir desamma som i nuläget och vi inte lyckas ta kontroll över matsvinnet. Denna ökning är omöjlig utan återvinning av näringsämnen.

Näringsåtervinning är också rationellt ur ett ekonomiskt perspektiv och skapar möjligheter till affärsverksamhet.

Parisavtalet

Ett avtal som är bundet till FN:s klimatkonvention (UNFCCC). Parisavtalet Parisavtalet
godkändes i december 2015 i Paris. Dess huvudsakliga mål är att begränsa den globala uppvärmningen av klimatet till betydligt under 2 grader och att sträva efter att hålla den på nivån 1,5 grader i jämförelse med den förindustriella perioden. Avtalet innehåller dessutom mål för anpassning till klimatförändringarna och för omställning av ekonomin så att den går i en hållbar riktning med tanke på klimatet. Avtalet i sig innehåller inga utsläppskrav för enskilda länder, men de länder som undertecknat avtalet är förpliktade att sätta upp egna mål för att stödja de gemensamma målen. Från februari 2020 har totalt 194 stater samt Europeiska unionen undertecknat Parisavtalet.

Målen i avtalet bygger i hög grad på uppfattningarna hos experterna i FN:s klimatpanel IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) om klimatförändringens möjliga konsekvenser. I praktiken skapar målen ett ramverk för utsläppen av växthusgaser (se kolbudget) och sporrar länderna att försöka uppnå kolneutralitet. Till exempel har Finlands regering satt som mål att landet uppnår kolneutralitet senast år 2035.

Rebound-fenomenet

Med rebound-fenomenet rebound-fenomenet avses en situation där lösningen på ett problem minskar fördelarna man får från det eller förvärrar problemet i sig. I samband med cirkulär ekonomi, resursvishet och ekologisk hållbarhet kan det till exempel handla om att nyttan med minskad förbrukning, såsom resurs- och energibesparingar som åstadkommits, helt eller delvis uppvägs av att den lösning som minskade förbrukningen i stället ökar användningen av naturresurser och miljökonsekvenserna.

Exempelvis tekniska innovationer kan leda till kostnads- och resursbesparingar i produktionen, vilket leder till att produkterna blir förmånligare. Det kan å sin sida leda till en större total produktion och förbrukning.

Ett klassiskt exempel är att byte till en nyare bil som drar mindre bränsle kan leda till att man kör mera. Deloptimering genom att fokusera endast på resurs- och ekoeffektivitet främjar alltså inte nödvändigtvis den cirkulära ekonomin som helhet.

Resiliens

Resiliens Resiliens är människors och sammanslutningars förmåga att agera i föränderliga förhållanden, bemöta störningar och kriser samt återhämta sig från dem, till exempel ett samhälles förmåga att återhämta sig efter ett krig eller naturens förmåga att återställa balansen i ekosystemen. Säkerheten kan kontrolleras om tillvägagångssätten anpassar sig smidigt till olika situationer och omständigheter. Flexibilitet, smidighet och återhämtningsförmåga förknippas ofta med resiliens.

Det finns ingen entydig definition av begreppet resiliens. Ursprungligen användes begreppet inom psykologin och naturvetenskaperna, där det användes till att beskriva individers förmåga att klara av och återhämta sig från traumatiska händelser eller organismers förmåga att klara extrema variationer i miljöförhållandena. Termen resiliens används delvis i samma betydelse som termen kristålighet (förmåga att tåla och klara av kriser).

Cirkulär ekonomi Cirkulär ekonomi är resilient, eftersom den inte är baserad på råvaror som tar slut eller på överkonsumtion av råvaror. Exempelvis i ett hållbart livsmedelssystem är odlaren beroende av klimatförhållandena. De extrema väderfenomenen blir allt fler och ökar behovet av beredskap och flexibilitet i verksamheten. Odlaren kan förbättra sin återhämtningsförmåga i varierande förhållanden genom att göra sin produktion mer mångsidig och odla växter med olika långa vegetationsperioder eller växter som tål olika typer av förhållanden. Odlaren kan också i så stor utsträckning som möjligt producera den energi och de näringsämnen som behövs själv eller i lokala nätverk. En sådan självförsörjning ger ökad flexibilitet inför globala marknadsrisker.

Resurseffektivitet

Det allmänna begreppet resurseffektivitet resurseffektivitet

Resurseffektivitet beskriver verksamhet som strävar att minska miljöbelastningen vid produktion och konsumtion av produkter och tjänster från råvaror via slutkonsumtionen tillbaka in i kretsloppen och slutligen ända till bortskaffande.

Öppna termsidan Resurseffektivität Stäng beskriver en verksamhet som strävar att minska miljöbelastningen vid produktionen och konsumtionen av produkter och tjänster från råvaror via slutkonsumtionen tillbaka in i kretsloppen och slutligen ända till bortskaffande. Det betyder att använda material optimalt, undvika och minska spill, undvika miljöskador och förebygga att naturresurserna tar slut. Man strävar att skapa ett nytt värde av mindre materiella insatser.

Resurseffektiviteten är inte synonym med cirkulär ekonomi utan en del av den cirkulära ekonomin. Resurseffektiviteten utmanar inte alltid den rätlinjiga modellen för produktion och konsumtion.

Resursklokt och kolneutralt samhälle

Ett resursklokt och kolneutralt samhälle Ett resursklokt och kolneutralt samhälle är ett samhälle som varken producerar koldioxidutsläpp eller avfall, och som klarar sig på den del av jordens naturresurser som den har rätt till. Med andra ord överskrider det inte jordens ekologiska bärkraft. Cirkulär ekonomi antar båda utmaningarna: den både ökar resursvisheten och främjar kolneutraliteten. Enligt uppskattningar hänför sig mer än hälften av koldioxidutsläppen till materialhantering.

Resursknapphet

I takt med att jordens befolkningstal ökar och befolkningen blir allt rikare ökar också behovet av energi, vatten, odlingsmark och många viktiga råvaror fortfarande kraftigt. Redan nu förbrukar den globala ekonomin 1,5 gånger mer än jordklotet kan producera. I framtiden kan det försämra tillgången till resurser avsevärt, vilket leder till en rejäl höjning av priserna på råvaror. Resursknappheten kan alltså inverka stort på ekonomin. Cirkulär ekonomi bidrar till att skydda oss från den här utvecklingen.

Resursvishet

Resursvishet Resursvishet är förmåga att utnyttja olika resurser (naturresurser, råvaror, energi, produkter och tjänster, utrymmen och tid) med eftertanke och på ett sätt som främjar hållbar utveckling.

Resursvishet är en mer heltäckande definition än resurseffektivitet. Resursförbrukningen betraktas som den absoluta förbrukningen på samhällsnivå, som kan ge det bästa slutresultatet med tanke på helheten. Enbart en ökning av resurseffektiviteten kan leda till deloptimering av resursanvändningen, vilket sällan är resursvist.

Till exempel minskas de produktionsspecifika utsläppen i processerna i ett hållbart livsmedelssystem. Man måste då överväga var det lönar sig att sätta in de förnybara och icke förnybara insatserna som är tillgängliga i livsmedelssystemet. Vad lönar sig att producera och var? I vilka områden och i vilken omfattning producerar vi livsmedel, foder, bränslen och andra ekosystemtjänster?

Sjätte utrotningsvågen

En utrotningsvåg innebär att flera arter försvinner under en relativt kort tidsperiod. Utrotningsvågor upprepas med flera miljoner års mellanrum, och tidigare har de orsakats av naturkrafterna. Den sjätte utrotningsvågen Den sjätte utrotningsvågen , som för närvarande sveper över jorden, har orsakats av människan och började redan för flera tusentals år sedan. Först utrotade människan flera av våra stora djur genom att jaga dem. Habitat som förändras, splittras och utplånas, överfiske i haven och invasiva arter utplånar allt fler arter på olika håll i världen, även i Finland.

Klimatförändringen påskyndar fenomenet ytterligare. Det går inte längre att stoppa vågen; vi kan endast försöka tygla den.

Sedan 1970-talet har den ekonomiska tillväxten grundat sig på överkonsumtion av naturresurser, vilket korrelerar direkt med utrotningsvågen som hotar samtliga levande organismer. Principerna och tillvägagångssätten som styr en cirkulär ekonomi strävar efter att frikoppla den ekonomiska tillväxten från överkonsumtion av naturresurser inom olika sektorer, vilket på lång sikt gör det möjligt att rädda biodiversiteten.

Skadelindringshierarki

En allmänt accepterad princip vid tryggande av den biologiska mångfalden, enligt vilken de skador som människan orsakar på naturen i första hand ska undvikas, i andra hand minimeras och – i den mån som naturskador emellertid orsakas – antingen åtgärdas på plats (till exempel återställning av ett gruvområde efter att gruvverksamheten upphör) eller kompenseras med ekologisk kompensation, dvs. åtgärder som stärker den biologiska mångfalden och som genomförs på en annan plats.

Till exempel vid detaljplanering kan iakttagande av skadelindringshierarkin innebära att då man överväger olika alternativ för att nytt bostadsområde, fattas beslutet att bebyggelse inte alls ska placeras i områden med mycket värdefulla naturvärden (undvikande) och att man vid det valda byggobjektet planerar åtgärderna så att områden i naturligt tillstånd, i den omfattning som möjligt, kan behållas som skogsdunge eller äng. Om dessa åtgärder inte är tillräckliga och om naturvärden trots detta försämras, ska man försöka avhjälpa den återstående naturskadan genom att återställa (till exempel genom att flytta arter som hotas av byggandet till ett så kallat ekosystemhotell och sedan returnera dem till området efter att byggandet upphör) eller genom att kompensera detta med naturkompensationer på en annan plats.

Skattereform för hållbar utveckling

Med skattereformen för hållbar utveckling skattereformen för hållbar utveckling avses att tyngdpunkten i beskattningen flyttas mot beskattning av utsläpp och naturresurser på ett budgetneutralt sätt, genom att annan beskattning samtidigt lättas i motsvarande grad.

Smart & Clean

Smart & Clean är ett attribut som kan beskriva många olika fenomen. Det kan handla om en teknik, produkt eller tjänst, som med hjälp av digitalisering styr användaren (konsumenten eller företaget) mot alternativ och tillvägagångssätt som är rena ur miljösynpunkt. Det kan också vara ett område eller en stad, där de val som styr invånarnas vardag, områdets infrastruktur, de tjänster som erbjuds och företagens verksamhet grundar sig på principerna för cirkulär ekonomi, kolsnåla lösningar och digitalisering samt de möjligheter dessa medför.

Stiftelsen Smart & Clean, som är verksam i huvudstadsregionen sedan 2016, är en organisation för regionens städer och företag samt flera samarbetsparter. Stiftelsens viktigaste mål är att bygga upp en stadsmiljö som grundar sig på teknik, infrastruktur och servicekoncept som är rena och intelligenta, samt utgöra ett test- och referensområde för den finländska smart & clean-verksamheten i syfte att säkerställa verksamhetens internationella konkurrenskraft.

Syntetisk biologi

Med syntetisk biologi syntetisk biologi avses biologiska system, celler, celldelar eller organismer som människan planerat och byggt upp och som inte finns i naturen. Syntetisk biologi kombinerar biologi, ingenjörsvetenskap, robotik, informationsteknik och AI (artificiell intelligens). De önskade genetiska koderna planeras på dator. Den planerade koden framställs som en motsvarighet till DNA, vilket kan föras in i en cell där det blir det del av organismens egen arvsmassa. När cellen delas, bär alla dess avkomlingar den önskade genen.

Med metoder för syntetisk biologi är det möjligt till exempel att utveckla nya sätt att dra nytta av sidoströmmar från industrin, vad som idag ses som avfall, samt koldioxid, vilka kan användas som nya material och i nya processer.

Tjänster som naturen ger (ekosystemtjänster)

De naturliga ekosystemen erbjuder människan ett enormt spektrum av materiella och immateriella fördelar: från pollinering av näringsväxter till bullerbekämpning, från kolsänkor till översvämningskontroll, för att inte tala om material som ger oss näring, kläder, energi och läkemedel.

Dessa naturens funktioner, som ger åt människorna till exempel mat, trygghet, hälsa och välbefinnande, kallas tjänster som naturen ger människan eller ekosystemtjänster. I princip beskriver termerna samma företeelse trots en del tekniska skillnader i definieringen av dem. Begreppet ekosystemtjänster har delvis upplevts som svårförståeligt. Därför har den internationella naturpanelen IPBES infört det mer allmänna begreppet tjänster som naturen ger som också har inkluderats i ramen för FN:s biodiversitetsavtal.

Tjänster som naturen ger kan klassificeras på många sätt. Ett rätt etablerat sätt är att skilja på försörjningstjänster (materiella fördelar från naturen såsom spannmål, fisk eller trä), reglerande tjänster (naturens funktioner som är nyttiga för människan, till exempel växtligheten renar vattnet och luften, våtmarker förebygger översvämningar osv.) och kulturella tjänster (immateriella fördelar såsom de rekreationsvärden, fritidsmöjligheter eller inspirationskällor som naturen erbjuder).

Den biologiska mångfalden är inte en ekosystemtjänst. Däremot är den biologiska mångfalden en förutsättning för ekosystemens funktion, vilket åter upprätthåller de tjänster som naturen ger. Därmed äventyrar naturförluster de tjänster som naturen ger till människan, då ekosystemens funktioner störs och försvagas i och med trycket mot den biologiska mångfalden.

Källa: Maes et al. 2013: Mapping and Assessment of Ecosystems and their Services. An analytical framework for ecosystem assessments under Action 5 of the EU Biodiversity Strategy to 2020. Discussion paper.

Total icke-försämring

Total icke-försämring är ett tillstånd där den övergripande inverkan av mänsklig verksamhet inte längre bidrar till försämringen av den biologiska mångfalden. Ofta används om total icke-försämring även den engelskspråkiga termen ”No Net Loss” (NNL), dvs. ingen nettoförlust för biologisk mångfald.

Total icke-försämring uppnås när åtgärder som stärker och försvagar den biologiska mångfalden är i balans efter att man enligt skadelindringshierarkin först har genomfört alla nödvändiga åtgärder för att helt undvika eller minimera naturskador. Om de åtgärder som stärker den biologiska mångfalden överskrider de skador som de försvagande åtgärderna orsakar på naturen, är resultatet inte enbart totalt icke-försämrande, utan naturpositiv, på engelska ”Net Positive Impact” (NPI).

Total icke-försämring kan eftersträvas på flera olika nivåer. Man kan fastställa som mål att ett enskilt projekt (till exempel ett byggprojekt eller detaljplanläggning) inte ska orsaka nettoförlust på naturen. Å andra sidan kan hela organisationen besluta att den ska ha total icke-försämring som mål, dvs. ett tillstånd där den samlade effekten av organisationens (till exempel ett företags, en kommuns, ett universitets) alla funktioner på naturen är åtminstone neutral, inklusive upphandlingskedjan. På en högre nivå kan till exempel investerare fastställa total icke-försämring som mål för sin investeringsportfölj eller en stat för hela sitt geografiska område.

Växthusgas

Växthusgaser är gaser i atmosfären som släpper igenom solens strålning men absorberar värmestrålning från jordens yta. Några vanliga växthusgaser är vattenånga, koldioxid, metan, ozon i troposfären, dikväveoxid (lustgas), samt F-gaser, dvs. fluorerade växthusgaser. De här gaserna driver växthuseffekten, som håller jordklotet varmt. När mängden växthusgaser ökar till följd av människans verksamhet blir växthusgasfenomenet starkare. Ökningen av mängden växthusgaser i atmosfären leder således till klimatförändringen.

Överkonsumtionsdagen

Överkonsumtionsdagen är den dag på året när människans ekologiska avtryck beräknas överskrida jordens årliga biokapacitet eller förmåga att producera förnybara naturresurser och hantera de växthusgasutsläpp som användningen av fossila bränslen orsakar. Den internationella think tank-gruppen Global Footprint Network beräknar dagen enligt en viss formel:

(jordens biokapacitet / människans ekologiska avtryck) x 365 = jordens överkonsumtionsdag

År 2016 inföll jordens överkonsumtionsdag den 13 augusti, men Finlands överkonsumtionsdag inföll redan den 17 april. Vid millennieskiftet inföll jordens överkonsumtionsdag först i oktober, vilket innebär att konsumtionen har ökat takten under det här millenniet.

Genom att uppmärksamma överkonsumtionsdagen vill man illustrera hur jordens befolkning lever över sina tillgångar. I grunden finns begreppet ekologiskt avtryck, som beskriver storleken på det mark- eller vattenområde som behövs för att producera näring, material och energi som en människa eller en grupp människor förbrukar samt för att hantera det avfall som uppkommer.

Sedan 1970-talet har den ekonomiska tillväxten grundat sig på överkonsumtion av naturresurser, vilket har lett till att överkonsumtionsdagen varje år infaller tidigare. Med principerna och tillvägagångssätten som styr en cirkulär ekonomi strävar man efter att frikoppla den ekonomiska tillväxten från överkonsumtion av naturresurser inom olika sektorer. På så sätt kan den årliga överkonsumtionsdagen på lång sikt flyttas fram till en senare tidpunkt.