Hoppfulla framtider i en hopplös tid

Vi funderade på den här texten för flera veckor sedan, och i Framtidsdagens anda bestämde vi oss för att leta reda på och samla ihop signaler som berättar om hopp och en bra framtid som vi upptäckt i vår omgivning. Vi kom överens om att utmana oss själva att se mot framtiden med optimism, att känna igen positiva saker som står i knopp och att stärka vårt hopp. Vilken utmärkt idé!

Det var ganska lätt att upptäcka signaler som inger hopp, när man väl kommit i gång. EU:s lagstiftning om företagsansvar går framåt, användningen av artificiell intelligens håller på att bli en medborgarfärdighet, den cirkulära ekonomin får fotfäste i teknologiföretag, de nya läromaterialen inom småbarnspedagogiken förstärker kunskaperna om en hållbar framtid. När man såg efter med det ögat, pågick bygget av hoppfulla framtider här och där.

Ju stramare den internationella politiska stämningen blev, desto sämre började vår idé kännas. När det värsta slutligen hände och Ryssland inledde ett krig i Ukraina, kändes det falsk att skriva om hoppets betydelse. Nyhetsbilderna av ukrainare som flyr från sina hem, civilpersoner som står i kö för att få stormgevär och förstörelsen i Kievs förstäder efter missilattacker skapar en känsla av en klump i halsen. Hoppet ersattes av ångest, tvivel och hopplöshet.

Situationen inte bara känns hopplös på känslonivå, den verkar också strida mot allt förnuft. Man undrar vad som står på i världen, och ingen kan riktigt svara. Framtidsforskaren Ziauddin Sardar talar om den postnormala tiden, där komplexiteten, kaoset och konflikterna ökar. Många har hört termen VUCA (volatile, uncertain, complex och ambiguous, dvs. instabil, osäker, invecklad och mångtydig), men den har också utkommit i en ny version som beskriver just vår tid: termen BANI, som lanserats av futuristen Jamais Cascio, består av orden brittle, anxious, non-linear och incomprehensible. Vi lever således i en tid som är skör, ångestfull, ickelinjär och obegriplig. Låter det bekant?

Om pratet om postnormalitet och diskontinuitet och alla bokstavskombinationer tidigare kändes som tomt prat och teoretisering, har de föregående par åren gjort dem konkreta på ett förvirrande sätt. Coronapandemin, som slog världen ned på sina knän, och nu kriget som pågår mitt i Europa visar bokstavligen vad yttrandet ”framtiden är ofta överraskande överraskande” betyder.

Det mest förvirrande bland kaoset och diskontinuiteten är kanske ändå att samtidigt som människor 1 200 kilometer härifrån försvarar sitt land med livet som insats, coronakrisen fortsätter åtminstone på något håll i världen, klimatet värms upp och den biologiska mångfalden minskar, så fortsätter också livet sin gång. En av de senaste årens finaste TV-serier, brittiska Years and Years, handlar just om dessa teman; jorden skälver på alla fronter, men livet fortsätter och människor vill skapa en bättre framtid för sig själva och hela samhället. Hoppet försvinner således inte, även om det känns hopplöst. Men hoppet tärs av känslan att vi inte kan göra någonting åt någonting. Därför är dessa aktuella, enormt invecklade och mångfasetterade kriser så bedrägliga med tanke på hoppet. Hur skulle en enskild människa ha möjligheter att påverka någonting alls?

Önskvärda och icke-önskvärda framtider

I anslutning till förutsägelse, prognostisering, pratar man ofta om annorlunda framtider och om att det är nödvändigt att tänka på dem. I bakgrunden finns tanken på att vi borde utmana våra antaganden om hur framtiden kommer att bli och tänka bredare på olika framtidsscenarier. Genom det får vi enskilda människor och våra samhällen bättre beredskap för förändringar av olika slag. I den rådande situationen får tanken om annorlunda framtider en ny innebörd: när vi erbjuds en annorlunda framtid, som i den här situationen består av Putins idé om ett Ukraina som anslutits till Ryssland med våld och återupprättandet av det kalla krigets intressesfärer, upptäcker vi att det åtminstone är en framtid som vi inte vill ha. När en icke-önskvärd framtid rullar över oss, gäller det att återvända till framtidstänkandets grundläggande princip: det finns många framtider. Vi kan påverka dem. Vi har ansvar för att tänka långsiktigt.

Även om vi identifierade hopplösheten när vi planerade den här texten, så började framtiden, paradoxalt nog, kännas mer betydelsefull än någonsin. Om vi gick miste om vår förmåga att tänka på framtiden med hopp, skulle vi bli lamslagna. Det skulle innebära en seger för Putin, som för ett anfallskrig. Han kan inte diktera framtiden, inte heller historien kan göra det (även om Putin också försöker använda sig av den). Därför är varje drag som visar att vi inte accepterar en attack som sker på ett suveränt lands territorium ett drag för en hoppfull framtid.

Alltså – vad består en hoppfull framtid av i mars 2022? Av att Europa enats på ett sätt som vi aldrig sett förut för att försvara Ukraina och dess folk, men också demokratin, de värderingar på vilken Europeiska unionen har byggts. Och demokratin lever inte bara i institutioner som EU. Den lever också i företagen, i medborgarsamhället och i alla människor som försvarar en hoppfull framtid.