Vad krävs av partierna vid klimatvalet?

I Finland råder ett brett samförstånd om att klimatkrisen är en ödesfråga för mänskligheten. I många inlägg har det krävts att valet nästa vår ska vara ett klimatval.

Glädjande många finländska partier har under den senaste tiden lagt fram klimatpolitiska förslag. Men hur kan vi i egenskap av väljare bedöma dessa?

Vi kan börja med ambitionsnivå. Stöder förslagen en tidtabell för minskade utsläpp som överensstämmer med målen i Parisavtalet (på finska)?

En annan bra måttstock är konkretion. Det är bra att tala om exempelvis förbättrad energieffektivitet, men det är mycket bättre att presentera praktiska åtgärder för att uppnå detta. Vilka skatter och anslag ämnar man höja, vilka lagar ämnar man ändra? Vad kostar det – och hur ska man betala?

En tredje aspekt att överväga är omfattning. I fungerande klimatpolitik ingår åtgärder som sträcker sig från trafik till jordbruk, lokal till internationell nivå och från de närmaste åren till medlet av århundradet.

En fjärde användbar bedömningsgrund är väsentlighet. Exempelvis är främjande av kollektivtrafik i många avseenden värt att understöda, men påverkar inte i sig utsläppsstatistiken i Finland i tillräckligt hög grad.

Väsentligheten hänger samman med omfattningen. Partierna borde ha åtminstone en riktgivande uppfattning om i hur stor omfattning deras föreslagna åtgärder minskar utsläppen. Om resultatet ligger långt från målen är det rimligt att ställa frågan när partiet ämnar lägga fram tillräckliga ytterligare åtgärder.

Inför klimatvalet kan vi ta inspiration från vår granne i väst. I Sverige presenterade partierna egna klimatförslag inför höstens val.

Exempelvis Centerpartiet fastställde som mål att höja ambitionsnivån genom att tidigarelägga målet för kolneutralitet till år 2040. Moderata samlingspartiet betonade att man med den begränsade offentliga finansieringen måste skapa så stor klimatnytta som möjligt.

Vänsterpartiet föreslog en grön investeringsbank. Sverigedemokraterna ville rikta in satsningarna på internationellt klimatarbete. Liberalerna drev en ekologisk skattereform.

Kristdemokraterna understödde investeringar i höghastighetståg. Miljöpartiet presenterade ett paket med över 140 åtgärder. Socialdemokraterna understödde för sin del offentlig finansiering för klimatinvesteringar inom industrin.

Klimatarbetet får inte vara en partipolitisk fråga i den mening att endast vissa partier skulle ha monopol på frågan – eller att vissa andra skulle kunna undvika den. Istället bör klimatarbetet vara en partipolitisk fråga i den mening att de olika partierna lägger fram olika slags lösningar.

Detta kommer förhoppningsvis att ske i Finland vid vårens val.