Tillväxtpositiva vägval för nollutsläpp fram till år 2050

Förord

Vår värld står inför ett existentiellt hot från klimatförändringen och förlusten av biologisk mångfald. Vi måste stoppa den förlusten och istället förstärka naturens livskraft. Vi måste också driva ner våra nettoutsläpp till noll fram till år 2050 för att uppfylla målen i Parisavtalet om att begränsa den globala uppvärmningen.

Historiskt sett har koldioxidutsläppen tenderat att öka i samband med ekonomisk tillväxt. För att minska koldioxidutsläppen till noll fram till år 2050 måste denna koppling mellan utsläpp och ekonomisk tillväxt brytas – det som kallas decoupling, det vill säga att ”frikoppla ekonomisk tillväxt från utsläpp”. Somliga verkar dock oroa sig för att en frikoppling inte är möjlig med den hastighet och i den omfattning som krävs för att uppfylla målen i Parisavtalet och att en nedgång i ekonomin skulle ske jämfört med nuvarande nivåer. Andra oroar sig för att en låg eller negativ ekonomisk tillväxt skulle göra utsläppsminskningar mycket svåra eller rentav omöjliga, eftersom det krävs betydande investeringar i ny teknik med låga koldioxidutsläpp. Nya investeringar bidrar dock till en ökad ekonomisk tillväxt.

Sitra beställde denna studie för att undersöka om och under vilka antaganden och policyåtgärder frikopplingen av ekonomisk tillväxt från koldioxidutsläpp skulle kunna ske i en tillräcklig takt för att koldioxidutsläppen skulle minska till nettonoll fram till år 2050. Analyserna genomfördes på en global nivå, men en del av de ekonomiska effekterna presenteras även separat för EU och Finland. Eftersom ämnet frikoppling från utsläpp i sig är omfattande täcker inte den här studien bredare miljööverväganden, som till exempel effekterna på biologisk mångfald eller på material- och resursanvändning. Det rekommenderas starkt att dessa viktiga frågor analyseras i andra studier.

Resultaten av denna studie visar att stora nedskärningar av koldioxidutsläppen i linje med 1,5 °C-målet och en positiv BNP-tillväxt kan ske samtidigt. Detta kräver emellertid djupgående förändringar i de flesta av samhällets grundläggande teknisk-ekonomiska system samt snabb utveckling och användning av teknik med negativa utsläpp. Vidare betyder resultaten inte att enbart en målsättning om positiv ekonomisk tillväxt skulle vara hållbar eller tillräcklig att för att hålla oss inom planetens gränser. Tvärtom visar resultaten att en ekonomisk tillväxt kan vara resultatet av en ambitiös klimatpolitik och förbättrad produktivitet. Samtidigt skulle det medföra betydande ekonomisk skada att bortse från miljökostnaderna i jakten på ekonomisk tillväxt.

Resultaten understryker vikten av snabba utsläppsminskningar och en stark politisk vilja över hela världen för att kunna uppnå 1,5 °C-målet och möjliggöra en frikoppling från koldioxidutsläpp. En snabbt minskad användning av kol verkar särskilt avgörande. Dessutom bör försök göras för att få fram mer teknik för negativa utsläpp (NET) som säkert och permanent avlägsnar koldioxid som redan har ackumulerats i atmosfären.

Ett naturligt nästa steg skulle vara att även i detalj analysera frikopplingen från annan skadlig miljöpåverkan från ekonomisk tillväxt. Till exempel kan en global övergång till mer cirkulära affärsmodeller minska koldioxidutsläppen och minska användningen av material och naturresurser, samtidigt som den ekonomiska tillväxten upprätthålls. NET:s betydelse för de vägar till utsläppsminskningar som presenteras i denna studie betonar återigen behovet av att i detalj analysera effekterna av markanvändning och hur biologisk mångfald påverkas av en storskalig användning av NET.

Vi vill tacka hela den forskargemenskap som deltagit i denna studie för deras betydande ansträngningar för att berika diskussionen om frikoppling från utsläpp.

Syftet med denna studie är att öppna upp och främja den nödvändiga diskussionen om frikoppling som krävs för att hjälpa oss alla att bygga en hållbar framtid – ett samhälle som blomstrar inom gränserna för jordens kapacitet.

Helsingfors den 18 januari 2021

Mari Pantsar

Direktör

Saara Tamminen

Ledande expert

Sammanfattning

1. Syfte och bakgrund för denna rapport

”Nettonollutsläpp senast 2050” är det nya klimatpolitiska målet, i enlighet med det mål som fastställdes i Parisavtalet från år 2015 om att ”hålla ökningen av den globala medeltemperaturen långt under 2 °C över de förindustriella nivåerna och att fortsätta ansträngningarna för att begränsa temperaturökningen till 1,5 °C över de förindustriella nivåerna” (UNFCCC, 2015). Syftet med denna studie är att använda energisystem och makroekonomiska modeller för att utforska om och hur dessa mål kan uppfyllas och i synnerhet om de är förenliga med en fortsatt ekonomisk tillväxt fram till år 2100.

Med fokus på målen i Parisavtalet tar studien inte upp mer omfattande miljöfrågor som kan påverkas av förändringar i energisystemet, såsom användning av andra naturresurser utöver energiresurser, eller markanvändning för bioenergi och dess konsekvenser för den biologiska mångfalden. Dessa frågor är viktiga och bör beaktas vid beslut om kvantitet och val av plats för all produktion av bioenergi som kan användas för att bidra till att uppnå målen i Parisavtalet. De modeller som används kan inte heller ta hänsyn till de förändrade effekterna på materialanvändningen och utsläppen vid en övergång till antingen ett koldioxidsnålt energisystem eller en cirkulär ekonomi. Om en ökad cirkularitet vad gäller materialanvändning avsevärt skulle minska utvinningen och bearbetningen av primärmaterial kan detta vara ytterligare ett bidrag till utsläppsminskningar. Detta analyseras dock inte här och kräver ytterligare forskning.

2. Befintlig kunskap om sambandet mellan utsläpp och ekonomisk tillväxt

De globala utsläppen av växthusgaser (GHG), vilka är orsaken till den antropogena globala uppvärmningen, har ökat i takt med den ekonomiska tillväxten ända sedan mätningarna påbörjades. Detta är inte förvånande, eftersom den största källan till växthusgaser är CO2-utsläpp från förbränningen av fossila bränslen. Fossila bränslen har varit den dominerande energikällan ända sedan den industriella revolutionen, och energianvändning står i centrum för de flesta ekonomiska aktiviteter. Frågan som adresseras i denna rapport är om ekonomin kan fortsätta att växa om utsläppen minskar i den takt som krävs för att uppnå målet i Parisavtalet. Med andra ord, kan utsläppen ”frikopplas” från ekonomisk tillväxt?

Bevisen på att detta kan vara möjligt kommer från EU och vissa enskilda medlemsstater. Mellan åren 1990 och 2016 växte EU:s ekonomi med mer än 50 %, medan CO2-utsläppen från bränsleförbränning minskade med 25 %. I Finland och Storbritannien minskade dessutom även de konsumtionsbaserade utsläppen (däribland utsläpp från importerad tillverkning men inte utsläpp från exporterad tillverkning) från år 2007 till 2016. Utsläppsminskningarna under dessa perioder var dock inte alls tillräckligt snabba för att uppnå målen i Parisavtalet, och de är därför inte otvetydiga bevis på att den ekonomiska tillväxten skulle kunna fortsätta om utsläppen reducerades mycket snabbare.

De energirelaterade utsläppsminskningar som ägde rum i dessa ekonomier skedde genom tre huvudsakliga drivkrafter:

• ökad effektivitet i energianvändningen,
• ersättande av fossila bränslen med energikällor med låga eller inga koldioxidutsläpp,
• strukturella förändringar i ekonomin som inbegriper ökad konsumtion av koldioxidsnåla tjänster och utflyttning av energiintensiva industrier (även om denna sistnämnda effekt beaktas vid beräkningen av konsumtionsutsläpp).

Dessa drivkrafter har kombinerats på olika sätt och i olika omfattning i Storbritannien och Finland, men ett gemensamt kännetecken är att de har drivits av en offentlig policy som stimulerar och förstärker vissa marknadskrafter och begränsar andra.

Det är uppenbart att uppfyllandet av målen i Parisavtalet kommer att kräva en avsevärd intensifiering av det policyåtgärder som har genererat eller förstärkt dessa drivkrafter, vilket kommer att visa sig.

3. Befintlig kunskap om 1,5 °C-målet

I 2018 års specialrapport om 1,5 °C från Förenta nationernas klimatpanel (IPCC) fastställs befintlig kunskap om utsläppen, tekniken och de ekonomiska konsekvenserna av att uppnå Parisavtalets mål om 1,5 °C. I IPCC-rapporten granskades ett flertal scenarioövningar med olika antaganden för att avgöra om och hur enkelt det var att uppnå målen i Parisavtalet under olika antaganden om utvecklingen i världen. Utgångspunkten var en uppsättning av fem scenarier som kallas Shared Socio-economic Pathways (SSP), som skiljer sig åt beroende på olika antaganden. Dessa inkluderar befolkningstillväxt och ekonomisk tillväxt, handelsintensitet, miljöhänsyn, den tekniska utvecklingstakten samt internationellt samarbete. Dessa beskrivs närmare i detalj nedan.

Med hjälp av dessa breda antaganden valdes sedan de värden på parametrar som i stort verkade överensstämma med dem inom följande områden:

• Utvecklingar inom ekonomisk struktur och produktion
• Energibehov och -effektivitet
• Materialbehov och -effektivitet
• Användning av koldioxidsnåla energibärare och teknik
• Tillgång till och användning av koldioxidinfångning och lagring (CCS) samt teknik för negativa utsläpp (NET)
• Markanvändning och tillgång till biomassa för energi
• Val och implementering av policyåtgärder
• Kostnader för teknik som reducerar koldioxidutsläppen.

Efter de antaganden och modeller som använts skapades en mängd olika vägval för att minska utsläppen av växthusgaser. Många av dem låg i linje med Parisavtalets mål att begränsa uppvärmningen till 1,5 °C fram till år 2100, men vanligtvis inte utan att överskrida detta under de senare årtiondena i detta århundrade (vilket även skedde vid modelleringen i denna studie, som diskuteras närmare nedan). Dessa scenarier visade också på en fortsatt ekonomisk tillväxt, och generellt sett var minskningen av den ekonomiska tillväxten fram till år 2100 från ett utgångsläge utan minskade koldioxidutsläpp (som inte omfattade några kostnader till följd av klimatförändringarna och därför förmodligen var optimistiskt) begränsad. Inget av scenarierna kom ens i närheten av en nedgång i de ekonomiska resultaten jämfört med nivån år 2020 (dvs. de visade alla ekonomisk tillväxt). Alla scenarierna uppvisade därför ”frikoppling”.

Den modellering som genomfördes i detta projekt syftade till att ytterligare utforska detta fenomen och att förklara, om de modeller som användes i denna studie uppvisade samma resultat, varför detta resultat uppnåddes och varför.

4. Modelleringsmetoden i denna studie

Denna studie har använt sig av två energisystemmodeller (PRIMES och TIAM-UCL) och en beräkningsbar allmän (CGE) makroekonomisk jämviktsmodell, GEM-E3 FIT. Energisystemmodellerna visar hur energibehoven kan tillgodoses fram till år 2100 samtidigt som man strävar efter att minska CO2-utsläppen till nettonoll fram till år 2050 och att begränsa den globala temperaturökningen till högst 1,5 °C fram till år 2100. Som framgår av nedanstående visade det sig att modellerna med de antaganden som diskuteras nedan endast kunde uppnå nettonollutsläpp av CO2 år 2055 (inte 2050). Temperaturmålet på en maximal ökning med 1,5 °C fram till år 2100 kan uppnås, men endast med överskridande under senare årtionden i detta århundrade, enligt ovan. För enkelhetens skull hänvisar texten nedan dock fortfarande till nettonollmålet för CO2-utsläpp fram till år 2050.

Den makroekonomiska modellen projicerar det ekonomiska resultatet med hjälp av energibehov och tekniker, och därmed sammanhängande kostnader, som genereras av energisystemmodellerna i deras scenarier som utgår från minskade koldioxidutsläpp. Hur modellerna har kombinerats beskrivs nedan i rapporten och själva modellerna beskrivs kortfattat i bilaga 1 till denna rapport.

Utgångspunkten för de scenarier som undersöktes i modelleringen var SSP1-scenariot som, på grund av sina antaganden om hur världen utvecklas, är mest gynnsamt för en global minskning av koldioxidutsläpp. Dessa antaganden omfattar globalt samarbete, snabb teknisk utveckling, en ambitiös miljöpolitik, låg befolkningstillväxt, minskad ojämlikhet, förändringar i våra kostvanor, samt skogsskydd. Användningen av någon av de andra SSP:erna skulle ha gjort minskade koldioxidutsläpp svårare och dyrare, och detta bör man ha i åtanke när man tolkar resultaten. Alla antaganden i SSP1 kan dock, även om de inte nödvändigtvis hänför sig till idag, anses vara rimliga.

Som redan nämnts tar den makroekonomiska modellen resultaten från energisystemmodellerna fram till sekelskiftet och projicerar de ekonomiska resultaten. Det finns i huvudsak tre drivkrafter för ekonomisk tillväxt i GEM-E3, liksom i andra makroekonomiska modeller: befolkningstillväxt, nettoinvesteringar och teknisk utveckling. Den ekonomiska tillväxten i världen som helhet skulle kunna påverkas negativt av minskade koldioxidutsläpp om detta ökar energikostnaderna eller minskar takten i den tekniska utvecklingen. Med förnybar el som nu kan konkurrera med den el som produceras med fossila bränslen i många länder verkar effekterna på den ekonomiska tillväxten från övergången till koldioxidfria energikällor sannolikt vara begränsad och kan till och med vara positiv. När det gäller den tekniska utvecklingen kommer denna sannolikt att stimuleras av minskade koldioxidutsläpp, på grund av relativt mogna industrier som är beroende av fossila bränslen och att koldioxidsnål energi ger upphov till helt nya industrier. På nationell nivå finns ytterligare viktiga överväganden om effekterna av minskade koldioxidutsläpp på den ekonomiska tillväxten, som huruvida investeringar i koldioxidsnål energi genererar en inhemsk försörjningskedja eller import, om de leder till en minskning av nettoimporten av fossila bränslen (och omvänt för länder som exporterar fossila bränslen, om de minskar exporten av dessa bränslen), samt om sådana aktiviteter drar nytta av outnyttjade resurser (kapital eller arbetskraft) eller leder till ”utträngning” av andra verksamheter. Dessa frågor undersöks närmare nedan.

5. Scenarierna

Som nämnts ovan utgjorde SSP1-antagandena utgångspunkten för de scenarier som skulle modelleras. Dessa antaganden producerade energibehov från PRIMES och GEM-E3 FIT-modellerna, som matades in i den globala energisystemmodellen TIAM-UCL, vilken har en detaljerad representation av energitillgångs- och efterfrågeteknik över hela energisystemet. TIAM-UCL begränsades till att producera nettonollutsläpp av CO2 år 2050 och en maximal global genomsnittlig temperaturökning år 2100 på 1,5 °C (enligt projicering med hjälp av TIAM-UCL:s inbyggda klimatmodul). Detta var det centrala scenariot för minskade koldioxidutsläpp (nedan kallat ”det centrala scenariot”), vars resultat visas i nästa avsnitt.

En granskning av dessa resultat visade att två faktorer, som det råder stor osäkerhet om, var viktiga för att generera de centrala scenarioresultaten: 1) hastigheten på utfasningen av kolanvändning och 2) tillgången på CCS och NET, som i hög grad användes i det centrala scenariot. För att utforska resultatens känslighet för dessa faktorer genomfördes ytterligare modellkörningar med:

• halva hastigheten på utfasningen av kol i det centrala scenariot,
• ingen tillgång till CCS- och NET-teknik,
• en kombination av halva hastigheten på utfasningen av kol och ingen tillgång till CCS- och NET-teknik.

6. Resultat

6.1  Det centrala scenariot för minskade koldioxidutsläpp

Figur 1 visar CO2-utsläppsbanan för det centrala scenariot.

Det framgår att utsläppen når nettonoll år 2055, vilket innebär att målet för 2050 inte uppnås. Den genomsnittliga globala temperaturökningen år 2100 är strax under 1,5 °C, men den når nästan 1,9 °C runt 2050, innan den minskar fram till sekelskiftet. Denna temperaturminskning orsakas av en betydande användning av CCS- och NET-teknik (staplarna under nollutsläppslinjen), som fram till år 2100 fångar upp och lagrar koldioxidutsläpp eller avlägsnar kol från atmosfären, över 10 GtCO2 per år. Detta resultat är i stort sett jämförbart med resultaten av de SSP1 IPCC-studier som diskuteras ovan. Det råder dock stor osäkerhet kring huruvida klimatet skulle reagera på ett sådant sätt att de globala medeltemperaturerna skulle minska enligt den angivna utsläppsbanan, även om det var möjligt att använda CCS- och NET-tekniker i denna skala.

Figur 2 och Figur 3 visar primärenergi- respektive elanvändning i det centrala scenariot.

Figur 2 visar den stora tillväxten i användningen av vind- och solenergiresurser. Detta används, enligt vad som visas i Figur 3, för att avlägsna koldioxidutsläppen från elsystemet nästan helt år 2100, även om det producerar sju gånger så mycket el som år 2010. Denna extra el går till att minska koldioxidutsläppen från värme i byggnader, fordon inom transportsektorn och vissa industriella processer. Vätgas används också av tunga lastbilar vid transporter, bussar, tåg, fartyg och vissa bilar, medan luftfarten till stor del övergår till biobränslen. Den naturgas, olja och kol som finns kvar i energisystemet används i stor utsträckning inom industrin i sektorer där det är svårt att minska koldioxidutsläppen (t.ex. stål och cement).

De ekonomiska konsekvenserna av denna revolution inom energisystemet visas i Figur 4 och Figur 5.

Figur 4 visar hur drivkrafterna för ekonomisk tillväxt utvecklas i takt med att utsläppskällorna fasas ut. Befolkningstillväxten minskar under århundradet och ger fortsatt tillväxt i investeringar och teknisk utveckling, men i lägre takt. Figur 5 visar att detta leder till fortsatt ekonomisk tillväxt under århundradet (observera den komprimerade skalan under de senare åren), även om GWP-tillväxten (Årlig bruttovärldsprodukt) per capita år 2100 är ungefär hälften så stor som år 2020. Trots detta är världsekonomin år 2100 nästan fyra och en halv gånger större än 2015, efter att ha vuxit i genomsnitt 1,76 % per år under perioden 2015–2100.

6.2  Sensitivitetskörningarna

Tabell 1 presenterar resultaten av sensitivitetskörningarna, som fokuserar på tekniker och dynamik som är viktiga i det centrala scenariot men som kännetecknas av stor osäkerhet.

Tabell 1: Sensitivitet resultat

Med en långsammare utfasning av kol är det fortfarande möjligt att nå 1,5 °C-målet åt 2100, men endast genom att i betydligt högre grad använda CCS och NET – de kumulativa utsläpp som lagras eller avlägsnas med hjälp av denna teknik ökar från 583 GtCO2 till 638 GtCO2, jämfört med de totala CO2-utsläppen år 2020 på omkring 40 GtCO2. Temperaturtoppen under detta scenario stiger från 1,87 °C till 1,89 °C. Om CCS inte finns tillgängligt, även med den snabba utfasningen av kol, fördubblas de kumulativa CO2-utsläppen under det centrala scenariot, och det är inte längre möjligt, med resten av antagandena i detta scenario, att hålla temperaturökningen på 1,5 °C fram till år 2100 – den stiger till 1,74 °C fram till dess.

Långsam utfasning av kol minskar GWP-tillväxten minimalt jämfört med det centrala scenariot, särskilt under perioden 2030–2060, eftersom andra dyrare utsläppsminskningsalternativ måste användas för utsläppsminskningar. Trots detta fortsätter GWP att växa under hela perioden fram till år 2100. Brist på CCS och NET påverkar inte GWP-tillväxten särskilt mycket.

7. Policykonsekvenser

Modelleringsresultaten från denna studie visar tydligt att, med hjälp av en stringent allmän policy, är Parisavtalets mål om en maximal uppvärmning på 1,5 °C år 2100 genomförbart, om än med överskridande av denna temperaturökning under årtiondena efter år 2050, och att detta kan uppnås med fortsatt global ekonomisk tillväxt. För att detta resultat ska förverkligas måste dock den allmänna policyinriktningen generera ökningar av energieffektiviteten, investeringar i förnybara energikällor, utfasning av kol och utbyggnad av CCS och NET i hastigheter som vida överstiger allt som ännu har uppnåtts på global nivå. Dessutom bygger resultaten också på antagandet att avlägsnandet av CO2 från atmosfären genom framtida användning av CCS och NET kommer att leda till att den globala medeltemperaturen sjunker enligt vad som visas. För att undvika osäkerhetsfaktorer och möjliga tröskeleffekter skulle utsläppen behöva minskas ännu snabbare än de redan oöverträffat snabba nivåer som visas i modelleringen.

Minskningen av koldioxidutsläpp i stor skala och i snabb takt kommer att kräva en blandning av olika policyinstrument och tillvägagångssätt för att undanröja de många hinder och begränsningar som fördröjer omställningen. Instrumenten och tillvägagångssätten omfattar reglering, konsumentinformation, digitalisering, prissättning av koldioxidutsläpp, tillhandahållande av infrastruktur, innovationsstöd samt institutionella förändringar och beteendeförändringar inom en rad policyområden. De förändringar som krävs är både transformativa och på systemnivå. De flesta av samhällets grundläggande tekno-socioekonomiska system kommer att behöva omdanas: energisystemet och transportsystemet, hur byggnader konstrueras, hur företag och individer bor, värmer upp och kyler ned dessa byggnader, livsmedelssystemet, vad människor äter, varifrån maten kommer samt hur praktiskt taget allt tillverkas, används och tas om hand om i slutet av sin livscykel.

De politiska strategierna för att uppnå denna omvandling måste vara konsekventa, sammanhängande, trovärdiga och heltäckande för att vara effektiva och förväntas upprätthållas under de årtionden som övergången till en koldioxidsnål ekonomi kommer att ta, så att de företag som investerar i produkter och processer för att minska koldioxidutsläppen i de olika systemen vet att de kommer att få den ekonomiska avkastning som sådana investeringar kräver.

Ingen regering i världen är ännu i närheten av att skapa den typ av policyramverk som krävs för att landet ska kunna uppnå de utsläppsminskningar som krävs för att uppnå de globala målen i Parisavtalet. För att nå målen behöver samtliga länder som står för de största utsläppen göra detta. 2020-talet är det årtionde som antingen kommer att sätta världens utsläppsbana på rätt spår för detta mål eller göra det omöjligt att uppnå det.

8. Slutsatser

Denna studie inleddes med att man frågade vilka förhållanden som behöver råda för att världen ska kunna uppnå nettonollutsläpp av CO2 i mitten av århundradet och begränsa den genomsnittliga globala temperaturökningen till 1,5 °C fram till år 2100. Evidens från IPCC har redan visat att det är möjligt att nå 1,5 °C vid år 2100 i de många olika framtida världar som kännetecknas av SSP-scenarierna – men inte under alla av dem. De grundläggande antaganden som gör det enklast att uppnå målen i Parisavtalet är globalt samarbete, snabb teknisk utveckling, en ambitiös miljöpolicy, låg befolkningstillväxt, minskad ojämlikhet, kostförändringar och skogsskydd. Dessa antaganden låg till grund för modelleringen i studien. Avsaknaden av något av dessa antaganden skulle göra det svårare eller omöjligt att uppnå 1,5 °C-målet.

Modelleringen kvantifierade den Pariskonsistenta nivån för några av dessa faktorer:

• Ökad energieffektivitet krävs för att bromsa den ökande globala efterfrågan på primärenergi så att efterfrågan på primärenergi år 2100 inte är större än 2020.
• Användningen av förnybar teknik måste minska koldioxidutsläppen från elproduktionen vid år 2100 och producera sju gånger så mycket energi som den som användes i världen år 2010, för att ersätta fossila bränslen inom transport, uppvärmning och i vissa industriella processer.
• Användningen av kol måste fasas ut globalt lika snabbt, om inte snabbare, som den har minskat i USA under de senaste åren.
• CCS-teknik måste installeras i stor skala från år 2030 för att förhindra att de då kvarvarande industriutsläppen hamnar i atmosfären.
• Mark och träd måste bli kolsänkor i stor skala, och detta kommer att kräva en betydande minskning av mängden kött i kosten hos världens medelklass.
• Genom innovation och storskalig utbyggnad måste man minska kostnaderna för vätgasteknik på samma sätt som man redan har sett i elproduktionen från förnybara energikällor.

Inget av detta kommer att hända utan ett starkt och omfattande policyramverk. Tidigare har många utgått från antaganden att utsläppsminskningar i den omfattning som krävs  förutsätter en ekonomisk nedgång, åtminstone i industriländerna. Det anmärkningsvärda med modellering på detta område är att det råder enhällighet om att detta inte måste vara fallet. Varje studie av ekonomisk utveckling i linje med Parisavtalet fram till år 2100 har visat på global ekonomisk tillväxt under denna period, men med betydande skillnader i nationella effekter, beroende på om länderna är importörer eller exportörer av fossila bränslen. Investeringarna måste visserligen ta en större del av nationalinkomsten, för att skapa den nya infrastruktur och de industrier som krävs i en koldioxidfri värld, men de genomsnittliga inkomstnivåerna i hela världen kan fortsätta att växa. De politiska beslutsfattarna behöver förstå denna nya verklighet, som skapats av de enorma minskningar av kostnaderna för förnybara energikällor som redan har uppnåtts. Detta kommer inte att göra de policyåtgärder som de måste introducera enkla att genomföra, men det innebär att de kan ramas in i en större berättelse om omvandling mot större välstånd i motsats till de mycket stora kostnaderna för klimatskador som en avsaknad av dessa policyåtgärder sannolikt skulle medföra.