i innehållslistor eller på en innehållssida.
Social- och hälsovårdsreformen, som trädde i kraft i början av 2023, skapade en ny förvaltningsstruktur för välfärdsområdena, där beslutanderätten för social- och hälsovårdstjänster och räddningstjänster delas mellan förtroendevalda, tjänstemän, invånare och statsförvaltningen. De nya välfärdsområdena har nu funnits i knappt två år, och det är ett bra tillfälle att utvärdera hur systemet för beslutsfattande och dess strukturer för delaktighet har fungerat. Utredningsperioden avser 1.1.2023–30.6.2024.
Syftet med utredningen är att tillhandahålla information om hur välfärdsområdena har skapat en balans mellan effektivt och demokratiskt beslutsfattande. Dessutom vill man med hjälp av utredningen identifiera metoder för att förbättra beslutsfattandet i välfärdsområdena och minska kostnaderna utan att riskera en adekvat demokrati inom områdena. Materialet består av kostnadsuppgifter kopplade till beslutsfattandet i välfärdsområdena som inhämtats från offentliga källor och genom begäran om information, samt intervjuer med förtroendevalda och tjänsteinnehavare.
Välfärdsområdenas institutionella struktur och beslutsprocesser skiljer sig avsevärt från tidigare modeller på kommun- och samkommunnivå. Enligt intervjuerna som hållits under utredningen uppfattas den nuvarande institutionella strukturen som mer välfungerande än genomsnittet i de områden som har tidigare erfarenhet av samkommuner eller annan gemensam förberedelsebakgrund. I de här välfärdsområdena var strukturerna och verksamhetsmodellerna ofta väldigt lika den organisation som redan fanns på välfärdsområdesnivå, vilket har underlättat övergången.
Den största utmaningen i den nya institutionella strukturen har varit att hitta en balans mellan effektivitet och demokrati. Antalet institutioner som deltar i beslutsfattandet varierar efter område. I de områden där antalet institutioner är färre än genomsnittet är man mer tillfreds med hur beslutsfattandet fungerar och dess effektivitet.
En del av de förtroendevalda i välfärdsområdena upplever ändå att välfärdsområdesfullmäktiges möjlighet att påverka överskuggas av välfärdsområdesstyrelsens eller tjänsteinnehavarnas beslutsfattande. Det handlar delvis om en osäkerhet bland de förtroendevalda över vilka frågor som fullmäktige bör fatta beslut om. De förtroendevaldas tillfredsställelse påverkas även av hur öppet frågorna kommuniceras i välfärdsområdet och hur beslutsfattandet har fördelats mellan välfärdsområdesfullmäktige, välfärdsområdesstyrelsen och andra institutioner inom välfärdsområdet, till exempel nämnder och delegationer.
Förfarandena för invånarnas deltagande, som medborgarkvällar, medborgarråd och undersökningar, håller fortfarande på att utformas i välfärdsområdena. Många av de intervjuade förtroendevalda och tjänsteinnehavarna ansåg att deras påverkan på beslutsfattandet i området var liten. Dessutom fanns det variationer mellan välfärdsområdenas resursfördelning och möjligheter till verksamhetsfrämjande åtgärder relaterade till invånardeltagandet. I intervjuerna uttrycktes en önskan om att förfarandena för invånardeltagande skulle utvecklas ytterligare under kommande mandatperioder.
Demokratins kostnader bedömdes huvudsakligen utifrån utbetalda ersättningar till förtroendevalda, till exempel mötesarvoden och årslön, och andra fasta utgifter kopplade till den institutionella strukturen. De totala kostnaderna varierade mellan områdena. Den så kallade demokratibudgeten utgör dock endast en liten del av välfärdsområdenas totala verksamhetsutgifter.
Utredningens rekommendationer fokuserar på utvecklingen av de institutionella strukturerna och invånardeltagandet i välfärdsområdena. Den institutionella strukturen bör förenklas och beslutsfattandet fördelas på ett tydligare sätt mellan förtroendevalda och tjänsteinnehavare, så att beslutsfattandet effektiviseras och det demokratiska deltagandet stärks. När det gäller invånardeltagandet rekommenderar utredningen att man skapar ett mätinstrument för att bedöma metodernas effektivitet och ett aktivt samarbetsnätverk för att utveckla metoder och utbyta god praxis. Dessutom bör välfärdsområdena utforma en mångsidig men tydlig helhet av metoder för deltagande som stöder medborgarnas möjligheter att påverka beslutsfattandet och utvecklingen av tjänster.